Ines föddes i vecka 38+3 söndagen den 13 juli klockan 17:46. Hon vägde 3860 gram och var 52,5 cm lång.
Det började redan på fredagen med att slemproppen gick. Då var jag övertygad om att det skulle dra igång!
Det kom så himla mycket utav slemproppen. Men timmarna gick och inga värkar kom.
Lördagen smög sig på. Inget hände under fredagsnatten eller lördags morgonen. Kände av lite förvärkar, men inget som gjorde ont direkt. På dagen så lossa ännu mera av slemproppen. Jag ringde in och pratade med förlossningen för de senaste 2 veckorna hade jag varit öppen 2 cm. Och så bor vi några mil ifrån förlossningen, jag ville inte riskera att föda i bilen. Och eftersom att jag var förlossningsrädd så ville jag inte ha någon stressad situation.
Hon på förlossningen sa att efter att slemproppen släppt så kan det ändå ta flera dagar innan förlossningen startar, men att det är på gång i alla fall! Så ja, det var bara att vänta.
På lördagskvällen vid kl 20 så ringde förlossningen upp mig. Dom erbjöd oss att komma in vid 10 tiden dagen efter för att bli undersökta och eventuellt bli igångsatta om allt såg bra ut!
SHIT! tänkte jag. Tror ni att jag kunde sova den natten? Jag var som ett barn innan julafton, haha!
Det vart söndag morgon. Jag åt frukost, duschade och tog en sista magbild innan vi åkte in till förlossningen.
Vi fick komma in till ett undersökningsrum och barnmorskan gjorde en vaginal undersökning.
Hon sa att det såg vääääääääldigt bra ut, allt var så mjukt och moget. Jag var fortfarande öppen 2 cm men det var så moget så hon kunde lätt få det att öppna sig till 4 cm. Sen ville hon koppla på CTG. Jag tänkte att det var onödigt för jag hade ju inge ont. Men hon ville se ändå. Och tur var väl det, för jag hade tydligen väldigt många och täta förvärkar under de där 30 minuterna med CTG, haha. Jag märkte då inget..
Nästa steg var att göra en hinnsvepning för att se om det kom igång av sig självt efter som att kroppen var så himla redo och på gång. Hinnsvepningen gjorde verkligen inte ont, det kändes ingenting alls! Jag var rädd för att det skulle göra skit ont efter vad jag läst på nätet. Men det kändes ingenting på mig. Så nu var det dags att vänta.
Vi fick komma in på ett förlossningsrum där vi skulle göra oss hemmastadda och vänta 1 timme för att se om det vart någon verkan utav hinnsvepningen. Det hände NADA.
Sista magbilden innan vi for in till förlossningen!
Vid 14:30-14:45 så kom kvällspersonalen, vi pratade lite och så tog dom hål på hinnorna på mig.
Det gjorde inte heller ont. Inte just när hon tog hål, det enda som kändes var att det började rinna en massa varmt vatten mellan benen! MEN! Hon stannade kvar där inne och grävde runt ännu mer och det gjorde för-jäkla-jävligt-jätte-ont!
Vi väntade ytterligare 1 timme för att se om de skulle komma igång av sig själv. Jag fick ligga med CTG igen, men det hann inte komma igång av sig själv, jag hade värkar men dom ville att det skulle gå snabbare.
Jag köpte den här godis påsen ca 2 veckor innan vi åkte in till BB. Jag sa att det var min BB-påse. Jag fick inte öppna den förs det var dags. Så jag skickade ovanstående bild till grannen. Hon fattade direkt 
Vid 16 tiden kopplade dom värkstimulerande dropp på mig. Sen gick allt väldigt fort!
Jag började få värkar som stegrade ganska fort i styrka. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville be om lustgasen för tidigt, då trodde jag att den inte skulle hjälpa på slutet när värktopparna är mycket starkare. Så jag höll ut och andades mig igenom varje värk. Värkarna kom oftast tätt direkt efter varandra med bara någon sekunds paus eller ingen paus alls, att dom överlappade varandra. Till slut så stod jag inte ut längre för nu hade det kommit 2 monster värkar efter varandra så jag bad om lustgasen. Det kom 1 monster värk och jag andades i masken. Det kom 1 monstervärk till, som aldrig slutade utan när den var på väg att avta så kom en till monstervärk som stegrade upp igen och när den var på väg att avta så över gick det till en krystvärk! Så ingen paus att andas och återhämta sig här inte.
JAG MÅSTE KRYSTA skrek jag!
-Nej men inte nu väl?
JOOOO! och så krystade jag, det går ju inte att hålla emot direkt.
Hon kastade sig på klockan och ringde in barnmorskan, dom var lika chockade båda två. Jag vart undersökt och hon sa:
-Men Emelie! Det har ju hänt JÄTTEMYCKET här! Du är helt öppen och jag kan känna bebisen huvud som kommit en bra bit ner redan!
Jag hade filten över huvudet hela tiden för att inte störas så jag kunde gå in helt i mig själv och koncentrera mig på andningen och att slappna av.
Jag måste få bäckenbotten bedövningen! Lova! sa jag.
Hon lovade att hon skulle skynda sig så mycket hon kunde och försöka sätta bedövningen. Jag hör hur hon står och prasslar med förpackningar och grejer.
VARFÖR TAR DET SÅDAN TID FÖÖÖÖÖÖÖÖR?!
Jag hade krystvärkar under tiden.
-Emelie jag skyndar mig så mycket jag kan!
När hon skulle sätta bäckenbotten bedövningen, som sätts på insidan i underlivet så var det egentligen försent. Bebisen hade kommit så pass långt ner att hon blockerade punkten där bedövningen ska sättas. Det kände jag ju. Jag manade på barnmorskan att hon måste lova att jag får bedövningen och att jag verkligen inte vill föda utan någon bedövning alls.
Så hon pressade upp bebisens huvud för att komma åt punkten, samtidigt som jag får krystvärk och pressar nedåt, så det vart lite.. inte stressat men, ja något åt det hållet. Jag fick i alla fall bedövningen. Sen var det bara att slappna av, lyssna och följa kroppen. Jag använde lustgasen mellan krystvärkarna. Sen tog det inte lång tid tills hon var ute!
Vårt andra lilla mirakel <3
Denna bild la vi ut på facebook och jag fick flera kommentarer om att jag såg så pigg o fräsch ut!
Det värsta med hela förlossningen som gjorde absolut ondast var när dom satte fast det där röret ovanpå handen som dom sprutar in medel i! FY FAN så jävla ont det gjorde! Hon måste ha satt den fel, för jag kunde inte röra handen normalt och verkligen inte stänga handen, den värkte konstant. Och så var det i flera dagar efter förlossningen också.
Från första värk tog den ca 1,5 timme tills hon var ute. När Alfons föddes tog det 23 timmar från första värk tills han var ute. Jag är super nöjd med båda mina förlossningar och jag är jätte stolt över att jag kunnat vara så lugn, samlad och avslappnad.
Stolt pappa får sätta upp en nål på tavlan!
Här är hon ca 20 timmar gammal <3
Mina hjärtan
Dagen efter, på måndagskvällen åkte vi hem. Vi kände oss redo och vi saknade Alfons!
Så min pappa och Alfons kom och hämtade oss på BB avdelningen.
Här kommer Alfons springandes emot mig och ropar Mamma! Och gav mig en stor kram och frågade efter bebis.
Första mötet med storebror och morfar
Första mötet med storebror
The post Förlossningsberättelse med Ines appeared first on Mediamamman.